Tips på filmer del 1.

Inledande disclaimer:
Jag ska i några återkommande inlägg skriva om filmer. Det är inte uttalat feministiska filmer. Inga är gjorda av kvinnliga regissörer. De flesta av filmerna klarar inte ens Bechdeltestet. Det är endast min egna, högst personliga och subjektiva lista på några av mina favoritfilmer som jag bara senare i livet insåg hade en röd tråd av utmärkande kvinnliga huvudkaraktärer. Karaktärer som ofta tillåtits vara – och också tolkats djupare och mer komplexa än att till exempel bara ta en standard “manlig” actionfilm och byta ut huvudrollen till en kvinna.

Listan är inte heller ett försök att namnge alla kvinnliga hjältar eller framträdande karaktärer någonsin – därav är varken Hermoine, Lisbeth Salander, Trinity eller Buffy med. Alla filmer har dessutom en viss kvalitetsmässig tyngd – därför är till exempel inte Gal Gadots, om än historiskt viktiga karaktär, men kalkondåliga Wonder Woman med.

Igen - de är inte kritiskt granskade, 100 procent kvinnorättskämpande, oproblematiska filmer. Men de är alla erkända och kritikerrosade och kan kanske fungera som ett alternativ till action/sci-fi/drama/rysar-filmerna ens partner väljer ur den trötta Netflix-högen.

Och även om du sett några av dem kan det kanske vara intressant att se om dem med nya synvinklar eller analyser i bakhuvudet. Ok, kör vi…


Alien-kvadrologin

H.R. Gigers  Necronom V. Det är lätt att se inspirationen till både monstret och dekoren.

H.R. Gigers Necronom V. Det är lätt att se inspirationen till både monstret och dekoren.

Först ut är en sci-fi kvadrologi som satte standarden för alla efterföljande “rymdmonster mot människor”-filmer någonsin. Science fiction i denna bemärkelse innebär inte lasergevär och eniga uniformer – utan mer mänsklighetens befolkning av, och tillvaro i, rymden och däri mötet med en annan organism (i detta filmuniversum känt som en Xenomorph. Från och med den första filmen är estetiken genomgående kraftigt influerad av, och ibland utvecklad direkt tillsammans med, den schweiziske konstnären H.R. Giger – något som ger främst Xenomorphen och dess biologi, men även dess “miljö”, en väldigt distinkt look.


Sigourney Weaver i "Alien"

Sigourney Weaver i "Alien"

Alien
(1979, Ridley Scott, imdb)
Sigourney Weaver

En långsam och mörk rymd-rysare där det övergivna, läskiga kråkslottet där mördaren tidigare stalkade sina offer, här har ersatts av ett rymdskepp. Och rymdskeppens dittills ljusa och moderna Stjärnornas krig- och Star Trek-estetik har ersatts av något som mer påminner om en klaustrofobisk ångande ubåt eller oljeplattform. Sigourney Weavers karaktär Ellen Ripley måste ta befälet när alla män i besättningen ombord helt enkelt tappar det under pressen av det unika hotet de står inför. Hon är långt ifrån en scream queen (ett begrepp som växte fram under det kommande 80-talets teen slashers) och trots att hon klarar sig till slutet delar hon inte karaktärsdragen av en så kallad final girl. Hon är inte heller vapensvingande och musklig eller ens en tuff-tjej-men-på-det-straighta-manliga-grovt-sexualiserade-sättet (tänk Jolies Lara Croft). Ripley är istället en rätt oretuscherad, vanlig kvinna som bara inte låter lägga sig ned och dö inför ett rymdmonster. Det har självklart skrivits spaltmeter om Ellen Ripleys betydelse för kvinnliga karaktärer på film. (En lättare artikel/intervju finns här). Vad gäller rena underhållningsvärdet är ju Alien nästan 40 år gammal och kanske inte längre i det allra läskigaste laget. Men filmen är fortfarande otroligt bra och Sigourney Weavers närvaro blir allt starkare under filmens nästan två timmar. Och det bildar en relation med henne som vi bär med oss i…


En god vän förklarade utförligt att denna filmaffisch var fullständigt banbrytande på sin tid. Speciellt för en actionfilm. En kvinna med beslutsam min, ett barn i famnen och vapen i hand!

En god vän förklarade utförligt att denna filmaffisch var fullständigt banbrytande på sin tid. Speciellt för en actionfilm. En kvinna med beslutsam min, ett barn i famnen och vapen i hand!

Aliens
(1986, James Cameron, imdb)

Istället för Hollywoods numera invanda uppföljar-recept: "Låt oss göra om allt på samma sätt bara med mer av allt", ger här en ny regissör istället sin personliga touch på fortsättningen till en banbrytande tidigare film. Här blir det mer sci-fi action än sci-fi skräck, men James Cameron (Titanic, Avatar) förstod att Ellen Ripley och rymdmonstret är hela sagans centrala figurer. Här lyckas Ripley ta kommandot mitt bland en tuff ensemble av marinkårssoldater, vars interna skämt och pikar låter tittaren känna sig som en del av deras kamratskap. Och denna gång blir hon lite mer hands on så att säga.

Filmen (i synnerhet director's cut-versionen) tar mer än den föregående tillvara på faktumet att hon är just en kvinna. Den visar hennes modersinstinkter både genom sorg och ömhet – men också hennes behov av och fysiska förmåga att skydda sin “avkomma”. James Cameron speglar detta på ett genialt sätt även i filmens huvudmonster. Aliens, regn, vapen och två sidor av moderskap i den här klassikern! (En feministisk kritik av James Camerons kvinnliga karaktärer finns att läsa här – Obs! Den innehåller spoilers för Alien och Aliens och även för Terminator-filmerna som jag tar upp i mitt nästa inlägg här.)

Sigourney Weaver med Michael Biehn och Lance Henriksen

Sigourney Weaver med Michael Biehn och Lance Henriksen


En annan sorts tungkyss...

En annan sorts tungkyss...

Alien³
(1992, David Fincher, imdb)

Den tredje installationen är mer av en pratig drama-rysare. Ellen Ripley måste igen, fast med nya omständigheter som utmanar, ta ledning när ett gäng manliga fångar i ett arbetsläger failar inför det numera bekanta monstret. Finchers (Fight Club, Gone Girl) film brukar anses som den svagaste i den ursprungliga kvadrologin och hela produktionen tyngdes av osämja och alldeles för många kockar på en soppa. Men Ripleys närvaro är konstant i filmen och även om denna följer rutinen av hur hon gradvis tar kommandot bland männen, tillåts hon här dessutom att vara skör, ha kravlöst sex OCH spöa våldtäktsmän – ytterligare en fördjupning av karaktären. Denna film har, på grund av de många pratiga scenerna och en inte riktigt lika likeable samling karaktärer som i tvåan, kanske lägst underhållningsvärde. Den kräver liksom att man som tittare redan är investerad i Alien-universumet. Men med utvecklingen av Ripley och hennes relation till monstret (som fjärde filmen sedan bygger vidare på) är den ändå välförtjänt sin plats i serien. Nördparentes: I denna film använde de sig i vissa scener av tidiga datoranimerade effekter. Detta gör att alienen ibland, numera, ser väldigt daterad ut, även jämfört med dem tidigare filmerna där de istället använt animatroniska robotar och människor i dräkt – något som såklart åldrats med mer värdighet.


Ripley böjar bli trött på att jämt behöva rädda alla.

Ripley böjar bli trött på att jämt behöva rädda alla.

Alien: Resurrection
(1997, Jean-Pierre Jeunet, imdb)

Ellen Ripley återvänder i denna sci-fi action där hon, och till viss del Winona Ryder, måste ta befälet när männen i både en grupp smugglare och den amerikanska militären återigen står handfallna. Regissören Jean-Pierre Jeunet (Amelie från Montmartre. Haha ja, på riktigt så var det hans nästa film) har här fört karaktärerna Ripley och Xenomorphen ännu närmare varandra. Moderskapstemat är lite mer nedtonat (eller bara konstigare) och Ripleys coolhetsfaktor är uppskruvad till max men utan att bli töntig. Den första timmen är solid men storyn håller tyvärr inte riktigt hela vägen på grund av en viss onödig sentimentalitet och filosofiskt dravel (som inte ens jag som supernörd finner intressant). Men filmens små detaljer som framtida tv-shoppingkanaler och frystorkad whisky – och en minnesvärd undervattenscen och en mycket (mer än i trean) likeable samling av karaktärer är denna fortfarande en stark söndagskvälls-rewatchable.

"Hej då för nu", hälsar Xeno.

"Hej då för nu", hälsar Xeno.

I nästa inlägg tar vi en titt på en karaktär från två filmiska mästerverk av James Cameron.


P. SmithComment