Jag gav hjärt-lungräddning idag

För det första har jag alltid trott att det heter hjärt och lungräddning. Men överallt skrev Google hjärt-lungräddning. Det är så störigt att läsa ut i huvudet. Så jag kommer skriva det mycket.

Idag på jobbet tänkte jag på vad för sorts inlägg jag skulle vilja skriva här? Bara populärkultur! Mina, för många, synpunkter på någon smal avart av film och/eller musik. Med många referenser som inga bryr sig om (se föregående inlägg). Eller bara ångest och personligt! Blottande från killen som claimar att vilja leva så privat som möjligt. Eller bara om mig själv i tredje person kanske? Well, jag har inte bestämt mig än.

Men vid slutet av mitt pass, på en stor parkering vid lastkajerna, så hände en grej. Jag behövde ge en av lastbilschaufförerna hjärt-lungräddning. Han hade tydligen bara kollapsat sa chaufför-killen som redan var bredvid honom när jag kom fram. Den däckade mannen låg i framstupa sidoläge, ok check. Andra killen var på telefon med 112 och dem bad honom beskriva hur mannen andades. Inte så mycket, förutom några snark-liknande panikandetag. Jag var cool som en filbunke. Han ligger i framstupa sidoläge, han andas – i alla fall ibland. Asfalten var varm  så risken var liten att han skulle kylas ned. Ambulansen var på väg. Det kommer gå bra det här.

zombie-1000790-1280x0.jpg

Och hur ser han ut i ansiktet? frågade telefonrösten. Gul – med helt blåa läppar och ögon. Och så rinner det blod ur hans mun. Fml. Hon i luren sa att vi måste påbörja hjärt-lungräddning på en gång. Och jag froze up. Inte för att jag inte visste vad jag skulle göra – utan för att jag kan hjärt-lungräddning. Och shuno såg ut som en från The Walking Dead! Så jag tvekade. Ska jag ge honom mun-mot-mun?! Jag visste att jag inte kunde banga på att potentiellt rädda en människas liv bara för att han såg ut som en allt mer blågul lastbilschaffis med bakrullade ögon och blod istället för saliv. Men ändå. Jag såg plötsligt första hjälpen väskan bredvid mig och tog en sårtvättslapp med vilken jag torkade honom om munnen. Sen rätade jag upp hans huvud för att ge klara luftvägar. Ändå kändes det bara som att jag maskade för att på något sätt komma ur det. Men det var för sent att backa. Jag förlikade mig med tanken och slickade mig om läpparna (skämt).

Plötsligt säger hon i luren, som att hon kände min vånda igenom telefonen, att strunta i inblåsningar för det viktigaste är att han får hjärtmassage. Räddad! Jag alltså. Så jag kör på. 30 tryck till takten av "Här kommer Pippi Långstrump...". Eller "Staying alive, staying alive..." (no pun intended). Sen två andningspauser. Sen fortsätta. (Jag vet förresten att Jon sitter och skakar på huvudet när han läser om mig och att göra något i takt till nånting. Iaf).

När ambulanspersonalen anlände och tog över så gick jag till min bil för lasta ur den. När jag kom tillbaka så hade mer räddningspersonal anlänt, oklart om det var på grund av allvaret eller för att de alla svarat på anropet. Killen hade fått en slang i halsen och dom pumpade fortfarande hans bröst där på asfalten. Jag tror verkligen jag kände den där tvekningen i max två sekunder. Och jag menar, sen gav jag honom fett bra hjärtmassage (Jon skakar på huvudet igen...) med raka armbågar och allt. Men ändå, jag feel some type of way om min initiala reaktion.

Feel some type of way är förövrigt ett bra uttryck. Lustigt hur jag aldrig skulle använda det om att känna någonting positivt. Men det är en annan historia.

I alla fall. Jag hoppas verkligen shuno klarade sig. Och att hjärtmassagen gjorde mer nytta än skada. Och jag hoppas på att vara ännu snabbare med sårtvättslappen nästa gång.

 

Mina tre favoritpopulärkulturella referenser gällande hjärt-lungräddning är: när Homer sjunger fel låt med BeeGees och gången han istället sjunger Creedence.

 

Och livräddningsscenen från Avgrunden (1989)

For FunP. SmithComment