Hit 'Em High - om rap då och nu

115291994.jpg

Jag har ingen aning om varför jag ville börja mitt bloggande med att skriva om den här låten. ”Space Jam” hade en ytlig inverkan på min barndomstid jämfört med vad den verkade ha på basketkillarna. Jag hade en affisch på Dennis Rodman istället för boring ass Michael Jordan, och den största singeln från soundtracket var dessutom "I Believe I Can Fly" med R. Kelly (Spotify/YouTube) – en way bättre låt på alla plan. Men, inspelad hösten '96 och släppt våren '97,  gör den här låten ändå något sorts definierande avtryck i det sena 90-talets hiphop.

Jag på min födelsedagsmorgon, 13 år gammal med Dennis Rodman-affischen knappt synlig bakom mig till höger (år 2000)

Jag på min födelsedagsmorgon, 13 år gammal med Dennis Rodman-affischen knappt synlig bakom mig till höger (år 2000)

Samtliga rappare som medverkar var redan etablerade i gamet, detta var säkert bara en marknadsföringsmässigt lukrativ "posse-cut". B-Real hade hunnit släppa tre album med Cypress Hill och gruppen hade redan tagit de oåterkalleliga stegen från förvridet hårdfunkiga bangers (Spotify/YouTube) till att bli hela västkustens haschtomtar (det öde som Snoop Doggy Dogg lyckades undvika tack vare Dr. Dre och senare Neptunes, och Snoops – trots allt – bra skådespeleri). Method Man hade kommit ut som den första soloartisten från Wu-Tang Clan och var redan då den enda rapparen som gästat både Biggie och Tupac medan de båda actually levde. Han skulle fortsätta som en av de mest konsekventa och, tycker jag, integritetsfulla rapparna genom 00- och 10-talet. (Vad han egentligen saknat är den där hit-men-ändå-streetkredd-kvaliten som tillåtit bl.a. Jadakiss och Styles P och Cam'ron att gästa på r'n'b och pop megahits, som här och här.)

En av rapparna som redan hade nått, men också passerat, sin peak var Coolio. "Gangsta's Paradise" (Spotify/YouTube), huvudsingeln från filmen "Farliga sinnen" med Michelle Pfeiffer (sittandes i skinnjacka på en bakoframvänd stol), var 1995 års största singel men Coolio skulle snart efter falla i glömska innan han började poppa upp i diverse bisarra realityserier med allt tunnare flätor stickandes ut från huvudet. Snabb honorable mention om Coolio är hans AIDS-kan-drabba-oss-alla-inte-bara-manliga-homosexuella-låt "Too Hot" (Spotify/YouTube) – i samma anda som T-Boz vers på "Waterfalls" (Spotify/YouTube) och stråkinstrument-på-en-raplåt-hiten "C U When U Get There" (Spotify/YouTube), från soundtracket till "Inget att förlora". Men iallafall…

En annan som egentligen hade den kvalitativa merparten av hans karriär redan bakom sig var LL Cool J. Han förtjänar dock en längre utläggning än Coolio. 28 år gammal (motsvarande cirka 89, räknat i rap-år) var Ladies Love Cool James den faktiska levande bryggan mellan old-schoolen, hiphopens golden age, det sena 90-talet och vad som skulle komma att bli 00-talets pop-rap. Dessutom är han kanske den tredje rapparen efter Will Smith och Ice Cube att verkligen göra en karriär inom Hollywood (om än på en aaavlägsen tredjeplats). Från hiphopens tidiga discorap som "Rapper's Delight" sparkades dörren in till hårdare akter som Run-DMC, Beastie Boys (som vi säkert kommer återkomma till) och inte minst LL Cool J. Alla dessa var under artistisk ledning av demonproducenten Rick Rubin som kanske är mest känd för er ("sade han nedlåtande…") som producenten bakom Jay-Z's "99 Problems". Well, tänk er att under några år lät ALL rap sådär hård och pung-greppig. Men LL låg även bakom vad som brukar kallas rappens första kärlekslåt/ballad, något som han senare (men ändå redan INNAN hans medverkan på denna ”Space Jam”-låt) förfinade med några av raps bästa slowjams (här, här & här) Dessa tre låtar är alltså från SAMMA SKIVA. Och de spelas fortfarande VARJE KVÄLL av Tony Zoulias och DJ Viet-Naam! De här tre låtarna är den direkta länken till Fat Joes (Spotify/YouTube) och Ja Rules (Spotify/YouTube), platinum plus Ashanti-duetter som sedan kom att äga mycket av 00-talet…

tumblr_novhjgjoLx1srm6rfo5_1280.gif

Sista versen på låten, föranledd av ett morrande som påminner om en tasmansk djävul instängd i ett travhästbås, är signerad Busta Rhymes. Rykande färsk från hans debutskiva där han rev östkustens rapscen ett nytt A-hole. Samma år som Monstars skulle Busta sedan släppa både "Put Your Hands Where My Eyes Could See"  och "Turn It Up/Fire It Up (Remix)" (Spotify/Video), två beats-, rap- och video-anthems som skulle definiera honom i stort sett tills han klippte av sig dreadsen. Busta Rhymes var länge den evige gästartisten som med hans galna levererande ofta stal showen och var ett unikum inom rap (jämför förövrigt hans intåg och vers här med Eye'n'I på Petters dänga "Så klart!" (Spotify/YouTube). Men för att höra en fascinerande och betydligt bättre fördjupning av honom skulle jag istället rekommendera Mats Nileskärs avsnitt av P3 Soul tillägnat Busta.

Och det leder mig till en poäng som min kollega (skoja, min bestie) Amat Levin gjorde: denna låt visar på ett sätt 90-talets mångfald inom kommersiell rap, i alla fall vad gäller röst, flow, stil och texter (och inte sällan beats). Men mer än mångfald visar den också på en stolthet över ens egna personliga stil. Alla dessa små rebelliskt flödande bäckar och strömmar som via The Hitmen och Irv Gotti/Murda Inc flöt ut i breda, långsammare floder av Neptunes, 50 Cent, Lil' Wayne och T-Pain för att sedan komma att bli dagens stilla hav av autotunad mumble-rap. Tänk er en sådan här posse-låt idag. Hade du märkt av versbytena mellan Travis Scott, Quavo, Wiz Khalifa, Future och Tyga? 'Til next time...

MusikP. SmithComment