Dave Chappelle & Jon Stewart på Globen

Denna recension kommer att lida av ett problem jag märkt av att jag har gällande standup. Jag har helt enkelt svårt att ta in helheten av en standupshow första gången jag ser den. Det blir som en overload av skämt där jag, om komikern är bra såklart, tänker att “Ah, den ska jag komma ihåg” efter varje bra poäng eller punchline. Och så slutar det med att jag i bästa fall minns typ ett specifikt bra skämt. Jag minns fragment och måste därför se dem om och om igen. Och för varje gång minns jag något nytt - och cementerar ytterligare något gammalt skämt. Så min återgivning här är av mitt första bestående intryck av showen som helhet.

Mo Amer

Mo Amer

I söndags var jag och Jon med våra respektive på Dave Chappelles och Jon Stewarts standup på Globen. Vi kom ner på parketten och satte oss ungefär mitt i pre-show komikerns set. En kul kille som hette Mo Amer, som skämtade om hur han, trots sitt namn, till utseendet var racially ambiguous och smälte in med både latinos och rednecks. Han rev ned både skratt och applåder trots att han öppnade åt en publik som spänt väntade på två av tv-show- och  komedivärldens största stjärnor.

Old ass Jon Stewart

Old ass Jon Stewart

Efter honom kom Jon Stewart ut och skämtade om hur jävla gammal han ser ut och höll några pratiga, lågmälda monologer om läget i världen i allmänhet och om amerikansk politik i synnerhet. Dessa ämnen är ju båda tragikomiska at best - och sådan var också hans standup. Som när han började lista upp allt han behövde göra för att få köpa ett vapen: fixa intyg och rekommendationer från arbetsgivare och försäkringsbolag, en essay, alltså uppsats, på varför han ville ha det - samt ett fysiskt hembesök från två ombud för att inspektera ifall hans bostadssituation var lämplig! “Nej just det” avbryter han plötsligt. “Det var ju när jag ville adoptera en katt, vapnet fick jag på tio minuter samma eftermiddag”. Ens hjärta sjunker liksom lite i bröstet. Men sen går han vidare med att dissa katter och stämningen är lättad. Han kör på i vad jag (kill)gissar kan ha varit en timme. Jag glömde att kolla klockan men det var matigt.

02-dave-chappelle-7.w600.h315.2x.jpg

Sedan är det dags för Dave Chappelle! Han äntrade scenen rökandes en cigarett. Numera krallig som fan men fortfarande med den där blandningen av totalt laid back och den dolda energin som kan bli till en skrikig röst som plötsligt utbrister i någon sketch han spelar upp på scen. För det är vad Dave Chappelle gör som bäst tycker jag – dessa totalt skruvade scenarion han levererar som en enmansshow. Som när han oväntat blir tagen till ghettot av hans limousinechaufför, i hans special Killing Them Softly (2000). Eller skämtet från For What It’s Worth (2004), om den första personen att ha sex med en apa, som på så sätt utvecklar AIDS-viruset. Dessa hade båda kunnat vara med som riktiga sketcher i hans stora opus Chappelle's Show (2003-2006). Men hans standup i söndags bjöd inte på några sådana minnesvärda scener tyckte jag. Han skämtade lite om skolskjutningar, men den enda storyn jag minns specifikt var en lång monolog om Chuck Barrys sextape. Och den, måste jag tyvärr säga, var inte ett särskilt rolig alls. Sen var Dave plötsligt färdig. Jag gick inte till showen med skyhöga förväntningar – men faktum är att efter Mo Amers starka öppning och Jon Stewarts, om än långsamma men ändå generösa, fulla timme – så kändes Chappelles cirka 40 minuter långa set, lite väl snålt.

En viss räddning blev det då de båda giganterna kom tillbaka ut och lät publiken ha frågestund. Frågorna till de båda varierade mellan “Vad tycker du om Kanyes beteende?”, “Vilken är din favoritsketch från ‘Chappelle’s Show’?” och “Hur ser du på världsläget idag?”. Och de besvarades med varierande intensitet eller ibland helt skämtades bort. Men de bjöd i alla fall på en personlig, extra 20 minuters portion till showen. Ett visst minus får dock lokalen, alltså Globens stora inre, som var onödigt ljus och upplyst (mycket på grund av LED-skärmar med konstant rullande reklam för kommande föreställningar. Skärp er för fan Globen!). Istället för att ha det helt släckt med bara en stark strålkastare riktad mot komikern så stördes man av att se den enorma lokalen och det konstanta flödet av människor upp och ned för trapporna på första balkongen. Vart skulle alla hela tiden? Köpa ännu mer läsk och popcorn-menyer för 80 kronor? Showen hade gynnats av den intimitet som en lite mer nedtonad belysning bidrar till, för att sedan till exempel tända upp och göra det mer inkluderande under frågestunden. I alla fall, jag tycker att alla tre komiker ändå levererade en solid underhållning. Men ni som sett Dave Chappelles tidigare verk vet att de är omöjliga att toppa – och ni som inte sett dem än har mer att upptäcka. Kvällen får 3 starka “shoutouts” av 5 möjliga.

Comedy, For FunP. SmithComment